Ja då har man man averkat årets första tävling.Men i år blev det inte Keps Cup som stod för det.
Tyvärr har det inte blivit några sådana i år pga jobb och olust att cykla på ett spår i snömodd.
Så i år fick Premiärmilen nöjet att ha mig på startlinjen.
Men jag måste säga att mina förberedelser för loppet inte var optimala.
I Fredags var jag hemma hos en polare som bjöd på öl och Jäger.
Har inte druckit Jäger på säkert 20 år.
Så det blev sen hemkomst och på Lördagen så var jag rätt seg men jag pallrade mig upp på trainern och rev av fyra fyror.
Sen var jag bjuden på födelsedagsmiddag med tillhörande vin.
Duktig som jag var skippade jag i allaf all avecen.
Höll även vinkonsumtionen låg.
Kom hem rätt sent ändå och fick en timme färre att sova inatt.
På startlinjen tänkte jag att om jag kommer under 50 min är jag nöjd.
Som vanligt så rusar alla iväg i starten och jag tar det lugnt.
Vid 7 km så började jag känna mig lite slak.
Fan tänkte jag nu måste jag tänka positivt.
Strax efter så kommer en backe och jag springer om folk uppför.
Av det fick jag nog lite extra energi.
Vid 8 km så börjar kroppen få målvittring och jag springer om stånkande löpare hela tiden.
När det är 1 kilometer kvar så är det nerför och jag ökar lite till och plockar placeringar.
På slutrakan börjar benen kännas spaka och och nån har fräckheten att springa om mig.
Han får direkt ett par meter.
Och jag har peppat mig själv att inte bli omsprungen sista kilometern.
Så jag uppbringar nån kraft i min trötta kropp och lyckas ta mig förbi killen.
Kändes som en seger.
Tyvärr var jag på fel sida om 50 min med några sekunder.
Men jag lyckades skrämma upp kroppen i maxpuls och nästan 20 km/h på spurten.
Det är den farten som Haile Gebrsellasie snittade på BM förra året.
Det är en bit kvar;)
Hittade en bild som jag fastnade på åxå.
Det är taget i backen där jag fick energin tillbaka igen.
Alla på bilden var efter mig i mål=)
